Anteckningar om 
Släkten Schalin i Finland
av 
Zacharias Schalin
Åbo 1837

Femte häftet

199

V. Fortättning på Familejkrönikan

Vi dröja ännu vid det händelserika året 1854, krigsåret, som bragte prästfamiljen 
i Kaskö så mångahanda bekymmer, men visserligen också hade sina ljusa glädjande poänger 
- såsom ju livet i allmänhet. Den 17:de MArs skriver Z. Topelius till svåger Schalin: 
"I hast några ord för att lyckönska er till er raska pojke med morbror fula namn. - - 
till utbyte skickar jag er bilagde för oss så glada notifikation [om Fru Emelies 
lyckliga nedkomst med en dotter (Toini Mathilda) den 14 mars kl. 8 på morgonen], - mitt 
under under kejsarvevan @@@@." Hans Kejsereliga Majestät hadejämte Tronföljaren storfurst 
Alexander samt strofurstarna Nikolai och Mikael Nikolajewitsch ankommit till H:fors kl. 4 
på morgonen samt avstigit i Kejserliga Palatset. -Topelii flickebarn, som av nämnda anledning 
blev kallad, Kejsarflickan, vägde bara 8 skålpund. Men detta sama brev innehöll även en annan 
för familjen Z. S. glädjade nyhet., nämligen att Hans Kejs. Höghet Tronföljaren hade 
utnämnt Topelius till extra ordinarie Professor i "finsk, rysk och nordisk historia vid 
Helsingfors Universitet, vars Kansler Tronföljaren var. Därmed voro för TOpelius alla 
lektoratsplaner slagna ur hågen. Han fick stadna i Helsingfors, det hans vänner enträget 
påyrkat. Fredrik Cyganaeus var den som hade rekomenderat Topelius i Tronföljarens åtanke. 
- Innan vi gå vidare tillåter jag mig en liten anmärkning om "morbrors fula namn". 
Det var ej blott hans Z. T:s, untan hans faders och flera släktinagars hwederliga namn, och 
för den om läst hebreiska är det ju icke fulare än andra bibliska namn och har en så vacker 
betydelse: "Herren minnes" (Sackar-Jah). - Det om det. 

- Så några ord om lille Z:s första "stipendium" - jag hittar ej i hastigheten på något 
passligare ord. Hans fader hade tidigare av Borgmästar Tengström lånat en icke synnerligen 
stor penningsumma och nu någon tid efter gossens dop kom borgmästarrinnan till prästgården 
och hemtade skuldsedeln tillbaka med den önskan, att beloppet skulle anses som faddergåva 
åt gossen. Summan behöll vår fader i "familjebanken" tillsvidare för att i sinom tid betala 
ut den åt sonen. JAg visste nog av denna gåva, den var ingen hemlighet. Och då jag kommit så långt i 
"utveckling", att jag var myndig och - gift och hade knapp lön som skollärare, då ansåg min 
gode Fader tiden vara inne att giva ut borgmästarherrskapets faddergåva med beräknad ränta för de gångna åren. 
Summan mottog jag med glädje och Tacksamhet och satte in dem på bank, obeslutsam om till 
vad jag skulle använda den. men lång hann ej förgå, innan vår penningknipa engång blev så svår, att 
jag med sorg i hågen såg mig nödsakad att "låna" faddergåvan till daggens behov. Men obetalt förblev det lånet, tyvärr"
Summan preceisa belopp [omkring 300 mark\) har jag glömt, - och lika gott kan det vara i all 
sin sorglighet! - - -

200 

Nu skall jag här inflika ett pra tre må anekdoter som syskonen Emmi och Wilhelm som barn, innan vi övergå 
till krigshändelserna för året 1854. Jag vet visserligen inte precis till vilket eller vilka år dessa 
barnhistorier rätteligen höra, men det spelar ju inte heller någon roll i saken. Junfru Anna Backman 
har bekräftat, att då lekkammraten Mia Holmberg en gång var på besök hos Emmi hade Anna, som i köket 
just höll på med bakning, givit åt flickorna både deg och mjöl att baka med. De bakade då av hjärtans grund på 
stolarna i matsalen, den ena efter den andra. - varefter de blevo nerdegade. När så pastorskan kom och 
såg det och fick höra att Anna givit dem degen, sade hon förebrående: "huru låter du brabnen klotta så där?" 
"Åh", svarade Anna på sitt frimodiga sätt "låt barnen leka!" Det är nog troligt att hon hade lika roligt 
själv av att se flickorna leka bagare och höras deras prat. När sedan kapten Holmbergs jungfru kom efter Mia, såg denna 
just rar ut med sitt degiga ansikte, degiga händer och nedmjölade kläder. Pastorskan uppmanade 
då Anna att ta och tvätta av flickan, innan hon skulle gå hem. Men Anna tog sig friheten att svara: "Låt 
flickan gå sådan hon är, så se @@@ varmed hon fåt roa sig!" De lära också ha fått roligt hemma hos Holmbergs, 
då flickan kom. -I Kaskö levde på "Frihemmet" långt efter en gammal kvinna, som hetta Gustava Roos, sjöman Gustaf 
Roos dotter, och hon hade bekräftat , att då hon som barn besökt den här av mig tidiagre nämnda Katrin Bäckström 
på prästgården, hade hon fått leka med Emmi Schalin. Och Emmi skall engång ha sagt till Katrina: "Du är 
så fin, du är Adams barn!" Katrina frågade: Va ä andra då?" - Lilla Emmi svarade "De ä Jesus barn och 
går i kyrkan." - "Ja, men jag går ju också i kyrkan,", invände härtill KAtrina. ,Ja, svarade Emmi, men du har 
rödt förkläde, - Emmi @@@ flickans resonnemang var verkligen typiskt för den tidens pietistiska @@@ fruntimmer. 
Även i vårt hus hade man stor motvilja för grannar, röda och "skrikande" färger i klädeväg, men aldrig har 
jag hört att vår far, pietist han var, skulle havt ett sådant bekymmer om människors klädedräkt, som 
många av den malmbergska typen. - Men när vår mors "väckta"väninnor varit samlade hos oss för att sjunga, 
läsa Guds ord och samtala i andliga ämnen, hade lilla Emmi hållit öronen öppna och upsnappat ett och annat 
av vad det talat om. 

_Samma Gustava Roos har ockå hört om Emmi, att när Pastorns voro på Kuddnäs en gång och där var middag med gäster, 
så hade hon berättat för gästerna, att "när vi där hemma va' utan bröd, så åt vi fil med gröt." Då måste 
Emmis mamma förklara saken för de förvånade gästerna. Det hade varit bakning i hemmet, och barnen hade 
så väntat på att få färsk-bröds-smörgåsar; men degen hade inte velat jäsa, och det blev sängdags för barnen. Då 
fingo de mjölgröt med filmjölk i stället för det väntade varma brödet. - Jag vill tillägga, att Emmi som gammal 
ställt sig kritisk till historien.


201 -Jo, barn ha sina roliga funderingar, de fullvuxna till överrsakning mången gång. Jungfru Anna B. har för sin dotter 
Fanny bla. berättat om Wilhelm, att å han engång var i köket, kom dit någon person, som frågade om Pastorn 
var hemma. "Jo", svarades det, "men han vilar middag". Då utlät unge Wilhelm snusförnuftigt ungefär så: 
"Int vet jag varför han sku' behöva vila, vi hade just ingenting till middagen." Vad ä' de' du säger?" 
utbrask köksan häpen. Gossen upprepade vad han sagt. Men förklaringen var den, att vid middagsmåltiden 
emot vanligheten förekommit någon kokad "supanmat", unan troligen okott mjölk i stället, varför gossen icke 
ansåg målet fullständigt. Kanske hade också förrätten icke smakat honom. - En annan historia: med Wilhelm hade 
ibland fått leka en gosse, som hette Karl Vikström, och denna hade skaffat honom en smula krut, - farligt ämne 
att leka med! -men natruligtvis måste ju dess verkan genast provas. Då jungfru Maja stod vid spiseln i 
köket och rörde i grötgrytan intet ont anande, kom Wilhelm dit och stack en "halmpipa" fylld med krut 
helt oförmärkt i elden under grytan med den påföljd att lågan slog fräsande omkring och uppåt natruligtvis. 
Jungfru Maja höll på ayy falla rygglänges och grytan, trodde breättarinnan (Fanny B.), hade stjälpt omkull.
-(Men det sista tror jag hon själv lde till för effektens skull): -Unge Vikström blev sjöman och hamnade 
lutligen i Australien. Jag har fått hans fotografi, bilden var en ung sjöman käck dandyposityr. 

Och så till sist en berättelse av Anna B. om unge Wilhelms något brådmogna funderingar. Den bästa av anekdoterna 
om honom, min tidigt bortryckta broder! PAstor Schalin var med sin fru rest till Wasa på några dagar, 
och pastör @@@ H. V. Nordlund från Närpes skulle om söndagen predika för honom i Kaskö och tog naturligtvis 
in på prästgården. Då Nordlund anländt och unge Wilhelm - då väl c. 6 a' 7 år gammal - som värd på stället 
tog emot honom, sade han helt stortfolksmässigt: "Jasså, det är Pastorn, som skall föra talan idag?" 
-"Ja, det är väl så, mon gosse", svarade Nordlund skrattande. -Men sedan efter gudstjänsten, då de äto 
middag tillsammans, PAstorn och de Schalinska barnen Wilhelm och Emmi, var det nog unge Wilhelm, som 
i känslan av sin värdigeht som husfaders ställföreträdare förde talan. Han begynte med teologen 
avhandla vad han visste från bibliska historier om Adams och Evas fall i synd. Pastor Nordlund hörde road 
på och inflikade då och då någon fråga. Jungfru Anna, som vid sin uppsassning gick ut och in, kunde icke 
så noga följa med samtalet, men Anna hörde t. ex. Wilhelm säga om Adam och Eva: "Di va' rysligt dumma!" 
- "Nå, huru skulle du då gjort?" sporde PAstor Nordlund, vartill unge Wilhelm svarade: "Då där fanns så 
många andra trän, så skulle jag ha ätit av dem och låtit det förbjudna vara orört." Men det var 

202

ju Eva, som tog och åt," inflikade Nordlund. Då svarde Wilhelm i bestämd ton: "Int skulle Eva ha kommit att 
röra någonting, om jag hade varit med!". Nordlund kunde inte låta bli att gapskratta, men unge Wilhelm tog 
saken allvarsamt och tyckte inte det var något att skrata åt. Han skulle hållit sin hustru i tukt herrans
förmaning! -Den middagsmåltiden räckte länge, ty pastorn hade sitt nöje att språka med den ovnaligt försigkomne 
gossen, som redan tillät sig ha så deciderade åsikter om den rätta livsvägen. -Det har icke kommit till 
eftervärldens kännedom vad den blyga Emmi vid tilfället sade. Hon var ju så lite, men hörde väl noga på. 
Till sist sade pastor Nordlund till den skriftlärde gossen: "Du skall väl läsa att du blir präst med tiden?" 
-Svaret kom överraskande: "Nää", sade Wilhelm, "jag tycker inte om att läsa, hellre blir jag bleckslagare." 
-Vilken tanke som då for igenom hans lilla hjärna? Jag har icke hört att han över huvud taget skulle visat 
någon ovilja att läsa och lära sig, varken hemma eller sedan i skolan. - Om syster Emmi vill ännu nämna, 
att hon visserligen hade ett markant praktiskt förstånd, men hennes fantasi arbetade också mycket tidigt. 
Hon kunde berätta förvånande historier, som icke passerat, och då de som hört det anmärkte: "men är det där 
väl sant!" svarade hon blott helt trohjärtat: "NEj, inte är det sant, men jag vet det." - Ja, var är den distinkta 
gränsen mellan fantasi och exakt vetande? Föreställningn och verklighet?


Nu kunna vi se till vilken betydelse 1854-års krigshändelser hade för vår familj. - Den 20:de januari medelades 
Sveriges och Norges neutralitets förklaring officiellt till tidningarna. Från den sidan hotade oss alltså 
ingen fara. Och så länge havets isboja var obruten kunde ingen fiende nalkas våra kuster. Vinterkölden 
hade varit skarp och töade först i slutet av januari. Tyst och stilla började detta märkvärdiga år trotts 
alla hemska profetsior. Jag har nämnt kejsarbesöket den 14:de mars. 4 dagar varade det och på den 5:te avreste 
de höga gästerna. "Över allt följes H. M., Tronföljarten och de övriga höga gästerna av de mes otvetydiga bevis 
på finska hjärtans tillgivenhet", står det i tidningarna. Alla biskopar i staden. Festmiddag i för 
Skarpskyttebataljonen kl. 12 i Gardesmanegen. Skålar och tal. Bat:ns underofficerare och manskap uppmanades 
att "som redlige finnar draga till strid för mv: marken och fäderneslandet, påminnade sig våra fäders krigarära 
och osvikliga trohet tillförene." Jubel och glans, hänförelse vid tanken på förestående strider! Studenterna 
sjöngo "folksånger" under Kejs. slottets fönster och Kejsaren tackade studenterna "av innersta hjärta." - När 
"Vårt land" sjöngs lät tronföljaren i kuldris @@@ ordalag ha uttryck betyga sin erkänsla. Och när de Höga gästerna 
sedan avreste såg man "ohycklade tårar av tillgivenhet i mångas ögon" - Om det varit Kejsa


203 

rens avsikt med detta besök under hjärtliga former i Finlads lilla huvudstad att försäkra sig om sina finska 
undersåtars och militärens trohet under förestående krig, så hade han ju vunnit sitt spel - fast det nog icke långt 
där efter visade sig att bland Finalds bildade klass fanns fonrdörer @@@, som helst skulle önskat Rysslands 
nederlag och - Finlands frihet som krigets resultat. Ännu var det endast Ryssland som angripit Turkiet, eller 
formellt Sultanen, som tvingats att förklara Ryssland krig. MEn knappt hade Kejsar Nikolai med sina pojkar hunnit hem 
till PEtersburg,så emanerade den 28:de mars England och Frankrikes krigsförklaring mot Ryssland för att rädda Turkiet. 
Och då någont senare, i juni Österrike och Preussen ingins ett "skyddsförbund" sigemellan samt fordrade att 
ryssarna genast skulle utrymma Donaufurstendömena, så hade Ryssland fått även dessa två riken till motsåndare. 
-Våren i Finland kom ovanligt tidigt. Redan den 7. april var Helsingfors öppen, så fartyg kunde inkomma. Och 
redan den 8. april visade sig 2 fientliga fregatter utanför Sveaborg. Den 11. april visiterades det första 
finska fartyget Alma från Borgå av engelsmännen vi Dagerort.  Samma dag blev vestmakternas krigsförklaring 
känd i Helsingfors. Priserna på kolonialvaror, viktualier (=livsmedel) och div. andra förnödenheter stego hastigt. 
En panisk farhåga hade begynt intaga sinnena, och med sista slädföret bortflyttades allmän och enskild egendom 
från H:fors och andra kustsorter. Finlands Banks kassor mfl. överflyttades till Tavastehus. Den 19. april lossades 
de första skotten från Gustafsvärn mot en pejlande engelsk ångare. Uder samma april månads förlopp uppbringades 
ett antal finaksa handelsfartyg ute i Öresund och Österjön, - natruligtvis emedan de seglade under rysk flagga.

Så hade vi krigat så gott som inpå oss. Och Topelius underhöll sina vänner systerfamiljen i KAskö med krigsnyheter dels genom 
tidningen dels genom sin provata korresponans, ibaln via Kuddnäs. - Unders vårvintern rådde längs hela Östrbottniska 
kusten stor livlighet på all askeppsvarv. Det hamrades och bultades från morgon till kväll. I Åbo byggdes 
15 kanonslupar för rysk räkning. med 400 man i arbete. Men att  detta blev känt i utlandet var vår olycka! 
-Nya fartyg byggdes i Uleåborg och Brahestad, 5 på vardera hållet. Men när havet var öppet och nyheten om 
fartygskapningar och prejningar blevo spridda i landet, upphörde med ens allt skeppsbyggeri.  Redare skyndade att 
utländska hamnar försälja bortavarnade fartyg, och de som voro hemma fördes undan och gömdes i avlägsna sund och vikar 
i skärgården. En och annan segelskuta lyckades inkomma oantastad, med saltlast, till exempel. -Korresponens fr. Vasa d. 19 maj:, 
Den vackra och varma väderleken har övergått i kyla och rusk. Engelsmännen ha visat sig untanför Kristinestad 
och KAskö. Isen begynner försvinna." - KAskö den 20. maj. "Här kan man alla dagar från taken se 7 fientliga fartyg 
vilka stångas @@@ från stadens farvatten av ett isband, som de 


204 

flera gånger förgäves sökt genombryta. Nästan hela stadens befolkning är bortflyttad. Vid sideby ha fienderan i en slup 
med parlamentärflagg begärt lots, men ej fått." Med vit flagg togo de under krigsåren här och där iland, 
när de behövde proviantera eller begära lots, men passade tillika på och pejalade farleder och inlopp. Detta 
var ohederlig kriglist!--

Brev från Z. Topelius, fredag 5. maj 1854. "Käraste Syskon! (Helsingfors) "Bara några ord i flygande hast, för edra 
innerligt kärkommna brev och säga er att vi alla må bra, att ingen nöd går på oss och att vi icke sett någon 
Engelsman sedan den 19. april. Man är mycket lugnare nu i Helsingfors, man är övertygad att vi ingenting ha att 
frukta bakom Sveaborgs murar. -Sofi skriver att hon ämnar resa den 8. maj. Kära Syster, om du ej rest ännu, 
så riskera ej ditt lilla barn i en oblid årstid, ty efter allt mänskligt förutseende ha ni ingenting att frukta 
för fienden Han behövde alla sina krafter i finska viken och kommer säkert att blott skicka en eller annan 
mindre kryssare till norden för att blockera hamnarna och oroa handeln. Vad betyder det om också en sådan herre 
skickar en 20, 30, låt vara 50 man för att landstiga och proviantera på obeväpnade ställen - mera kan han ej 
disponera, och så mycket militär ha ni väl dock att en ådan handfull folk kan få näsbränna. Så länge Sverige 
är neutralt, kan Bothniska viken vara temligen lugn, och min tro är att Rechenberg ganska onödigt skrämt opp 
både er och andra. Som sagt, en obetydlig landstigning här och där synes vara allt vad man har att befara. 
Värre fiende skarlakansfebern - bevare Gud edra kära små för den.

Om Odessas bombardement få ni läsa dagens post. Tack, kära Wilhelm för dina Kaskönotiser; de kola införas i nästa 
onsdagsnummer. Rosenkampffs och Leopolds [Toppelius] må väl. Leopold s äro vid temligen gott mod. Tant har ej haft 
något brev av Carl [v. Rosenkanpff], sedan han gått över Donau [med ryska hären]. En underebar tid är det. 
Jag har hos mig en bok tryckt i Hamburg år 1717, där Turkiska väldets fall, efter profeten Obadja förutspås 
till år 1855! -./. Emelie och Aina och Toini omfamna eder hjärteligen samt med allade andra. Så gör ock eder tillgivne 
broder Z.

P.S. D:1 Maj blev jag installerad i mitt nya embete"

-Ryssland hade efterkommit Preussen och Österrikes fordran att draga bort sin här ifrån Donaufurstendömmena, 
varefter Österrike själviskt nog skyndade att besätta dessa. Till huvudsaklig krigsskådeplatts valde 
vestmakterna halvön Krim, där Ryssland hade sina starkaste fästningar, främst Sevastopol. Rycktbara blevo sedan 
i September - November "slaktningarna" (dessa hemska ord användes den tiden!) vid ALma, Balaklava och Ingkerman. 
med större ära för fransmännen än för engelsmännen. Men därjämte skickade både England och FRankrike krigsfartyg 
att oroa Rysslands och Finlands kuster, hindra handel och sjöfart och förstöra all slags krigsmateriel som de 
kunde komma åt. Topelius beömde läget 

205 

alltför optimistiskt i början, men snarast nog fick han sinan ögon riktigt öppnades Hans förmaning till syster 
Sofie kom ock för sent. PAstorn förde själv sin familj i vagn "undan kriget" till Nykarleby. Barnsköterskan 
Brita, Annas syster har berättat om:

min försa resa, 

att Pastor Schalin kuskade själv för vagnen, såsom han vanligtvis på längre färder gjorde. Sin egen häst hade han till den 
ena och skjutshäst till den andra i vagnsparet, och det var ej alltid så lätt att få dem draga jämnt. Inne i vagnen 
satt Bita med sin matmor, Pastorskan med Emmi och Brita med Zacke i famnen. Ibland blevo de sömniga och nuckade 
båda och stötte huvudena ihop. Men var var Wilheml? Brita minndes ej att han skulle varit med, utan tror att han någon gång 
förut blivit kvarlemnad på Kuddnäs hos mormor, eller med någon ditskickad för att gå i skola vid 7 år. Men 
osäkert är om så var. -Lyckligt kommo vi fram, men PAstorn torde själv icke ha kunnat dröja, utan lemnade 
sin häst och vagnen på Kuddnäs för återfärden och for tillbaka till sin församling. Där i KAskö hade sen man 
sett krigsfartygen ute på redden, paniken börjat taga överhand, så att folk fördeundan sina viktigaste 
ägodelar till ladsbygden, och herrskaperna flyttade även själva bort,
den som kunde det. Man har berättat mig att när Pastorn på sin hemresa närmade sig KAskö, mötte han på 
ladsvägen en KAsköbo, som ledde sin ko att föras undan, och denne sade "far inte till Kaskö, PAstorn, fienden 
är nära!" Men han for ändå och tänkte bland annat särskilt på sin kyrka, som låg synlig och hög på 
sundstranden, det första hus som mötte en spejares öga fån sjösidan, men saknade kors, fast det var ett Guds-hus.
För att nu giva dessa rikets fiender, som sade sig strida "för humaniteten, mot barbariet", en nödig vink 
om husets uppgift som kyrka, lät PAstor Schalin förfärdiga ett väldigt förgyllt kors, (av trä)som ställdes på taket 
ovan husets gavel emot sundets öppning. Ett sålunda framför alla andra utmärkt hus borde ju den "humana" 
fienden icke täckas bombardera! -

-Huru Schalinska familjen hade det i mors barndomshem erfara vi ur hennes brev till mannen, av vilka ett par 
bevarats. Så skriver hon i ett långt brev av den 26:te maj: "Min egen Älskade Gubbe! Tack för ditt brev! Jag blev 
redan så bekymmersam när Stina kom från posten och sade att intet brev fanns men sedan kom postiljonen med 
paketet, emedan det skulle kvitteras. Jo kära vän, vi ha bekymmersamma tider dessa veckor ha varit bra 
långa, fast jag visst har goda dagar. Vet du vad jag tröstat mig med angående er där i KAskö?
Jo, jag tror att efter där, att sluta av ditt brev inte finns någraryssar [soldater] och inga fartyg 
i hamnen, så måtte väl fienden skämmas att göra något illa åt en sådan fattig stad. Från H:fors låter det 
värre. Mamma hade brev i dag från Z. Vid Ekenäs har [d.18. ff maj] redan första krigsblodet flutit på finsk jord. 
Dit har fienden kommit med tre fregatter för att taga de 15 fartyg, som legat i hamnen, men blivit mottagna med 
eld från tre batterier; och kanonaden har räckt från 2 till 6 på eftermiddagen. Resultatet lär ha blivit att 
batterierna blivit försörda, ett engelskt fartyg har kommit på grund, men loss igen, dock skadat, 

206

och ett saltfartyg har de tagit. Du kan väl ha hört detta förut genom Becker. _En landstigning ha de också 
gjort - - och mött trupper och blivit tillbakaslagna. En Major, rysse, och tre soldater ha stupat, och 8 (blivit) 
sårade. Åbo bataljon lär ha utmärkt sig genom säkra skott, och man har sett flera av fienden falla. - antalet okänt.
- En annan nyhet från Svarta havet: ett fientligt fartyg stadnat på grund och senare sprängdes av ryssarna .. - - - 
/Blank lånade Z. T:s brev). -Här hörsännu inte av någon fara, ibland kommer väl rykten och skrämmer opp de 
lättskrämdaste, men sedan lugnar man sig igen. - Barnen äro friska och helsarsin Pappa. Wille går i skolan, 
men hans gamla lättja vill nog följa honom. Det är ändå bra att han får litet lära sig att vara med främmande. 
Emmi har haft ett feberskov ungefärsom där hemma, men nu är hon bättre och springer ute och är så hjärtans glad. 
Snäll har hon också varit, sedan hon inte är blyg mera. Här är sommar och vackra dagar. Pojkarna simma skocktals 
vid notvarpet. Som bäst ser jag en hop vita figurer där. - Thilda Dyhr var ute igår Hon tycks ta sig till 
kroppen, men humöret, som man säger, vill inte bli bättre. JAg tycker att jag borde tala med henne om själens 
sak, men det vill aldrig passa. Vi äro alltid så omringade. _Nå, jag hade så när glömt att tala om lill Zacke för 
Pappa. Han växer och tilltar i förstånd och krafter och är ganska fjässad och omtyckt av främmande. Alla 
säger att han är så lik Topeliuska släkten, Oskar i synnerhet Två gånger har Doktorn bränt hans navel, men inte 
är den bra ännu. 
-Vad skall jag mer skriva? Hur månne ni har där hemma? Brita och jag ville båda skratta och gråta när vi läste 
ditt brev och tänkte på huru ivrig Anna 
*) skall ha varit de dagarna. Brita var ledsen att hon inte någo brev. Jag är så nöjd med henne, hon är så 
bra med gossen, så jag kan får vara borta flera timmar utan att han behöver gråta. Han äter välling så snällt 
och somnar sedan i vaggan vid Britas säng. Så nog borde jag nu ha bra här, men som det där "bra" aldrig lär komma 
här i världen, så är det här också. Det är som om jag inte vore på min plats; och inte vet jag, om kriget räcker hela 
sommaren, hur vi då skall göra. Men vi behöva ju inte sörja för morgondagen, än sen för så lång tid! Gud hjälpe 
oss och draga vårt hjärta till sig, att vi inte lemna oss bara i det där krigsbestyret, som allestans är överst. 
Jag är helt trög att gå till mina vänner i stan också för det blir sällan fråga om annat än kriget, - 
_ Om ni inte får reda på kryddfröna så må ni väl få där litet persilja, morötter, spenat och kålrötter. Då nämndes 
ingenting om drivbänken. Mamma ger några gurkfrön, nog hinner de ännu. Låt Jocka skala visplar på mellanstunder; 
Helsa Anna; andra vänner och bekanta har väl redan tagit till fötters. Skriv snart till Din Sophie.

*) Därmed förhöll det sig så, att i "gillstugan" gäldstugan, "bysis") i övre våningen i prästgårdens norra ända 
den tiden satt inne en handlande från Kristinestad vid namn Lindrots, och han var så rädd, att fienderna skulle 
komma och bränna opp huset och han därvid ömkligen omkomma, då han ej slapp ut, MEn Anna, som var så hurtig av sig, 
försäkrade honom, att om det blev nöd och brådska, så skulle hon med yxan hugga sönder dörren till hans fängelse 
och släppa honom ut. Därpå kunde han lita och vara vid gott mod!

207

_Att döma av några ord i ett brev från min fader om "våra bortförda saker", så hade föräldrarna redan i god tid 
innan de reste undan till Kuddnäs eller samtidigt med avresan låtit föra en del saker från hemmet. En bekant bonde 
i "Svartbäcken" i Närpes, den s. k. "Kamar-Janne" kom jämte sin son Kalle med par hästar efter sakerna och kuddan. 
Jungfru Anna lemnades att vakta prästgården och att sköta trägården, och som det framgår an Mors ovan refererade brev var drängpojken 
Jukka lemnad Anna till sällskap, ehuru hästen, som han egentligen skulle sköta, var på Kuddnär. Katarina Bäckström 
gick ju och passade opp gamle ungkarlen Cajaner, men hon bodde icke mera på prästgården (på skolsidan). KAtarina försåg 
också stackars gillstugusittarwn Lindroth (häktad för skuld till någon Kasköbo) med kaffe sålunda, att hon hemtade 
drycken i en bleckburk, som L. vid ett snöre halade upp åt sig till fönstret ovanför. MEn jungfru Anna lovade 
hava omtanke om allt och alla! - Och pastorn dröjde ju icke heller länge borta. Ledsamma dagar måste han hava 
haft i sin ensamhet i det forna hemmet. - På ett brev från honom till den saknade makan svarade hon fredagen den 9. juni så:

Min Älsakde Man!

Tack för ditt brev! Efter du bad mig, vill jag skriva några rader, ehuru det går min hushållsaktihet för nära 
att ge ut så mycket postpengar. Betänk, det blir 40 kp. i veckan från vår gemensamma kassa! _Där lever ni så i 
lugn, och vi, som skulle fara undan kriget, kommo mitt i vevan. Jo, kära vän, här är en ständig spänning och oro. Ena 
dagen säges: nu är ingen fara, Engelsmännen ha farit bort, andra dagen säger man: "nu äro de här,!" Så, ehuru 
vi just inte äru rädda för våra personer, så är det ändå så oroligt. Du har kanske redan av ryktet hört om 
affären i G.C.by? Omständigheten kommer det väl snart i tidningen, i korthet skall jag ändå berätta. Engelsmännen 
skickade en parlamentär opp till stan (två Fregatter lågo på redden) för att fråga om där fanns militär, men fick 
obestämt svar. Då sade de att de ämnade bränna fartyg och varv m.m., och så vände de om och kom tillbaka med åtta 
andra båtar med en kanon (i) vardera. Kort om gott, de ledo nederlag, och en båt blev tagen, och en sköts i sank. 22 
fångar. - Just nu kommer de och säger, att Engelsmännen äro innanför Hällorna redan, så här blev en gruvlig uppståndelse.
Jag skicakr nu av det här. Inte är jag just så rädd, men nog kan de hända att här bränns. Här är ingen enda ryss. 
De skulle komma i morgon. Farväl nu. Helsa Anna, ifrån Brita också. Hon är vid ganska gott mod. Mamma och Fanny 
helsar. Var nu inte orolig! Barnen äro friska. Gud hjälper oss nog. Din egen Sophie. _Eget nog nämner mor i detta brev 
ingenting om vad hon många gånger för oss barn berättat, nämligen att man vid "affären i Gla karleby", vid 
Halkokari hörde kannondundert i Nykarleby. Striden begynte den 7:de kl. 3 eftermiddagen. Det bleve för långt att 
här skildra deni detalj, så intresserad jag själv än är av denna strid, vars eko jag hörde där jag låg i vaggan! 
Jag har fått 

208 

den uppfattningen att vi logerade i gula byggningen, och jag disponerade en vagga där, men vet icke, om det var 
Z.T:s vita vagga, som sålunda ännu icke skulle ha kommit till oss till KAskö, eller en annan. Sak samma, men på 
Halkokaristridens afton och natten därefter skulle lill Zacke i allsköns oskuld och ro njuta sin sista efter 
intagen måltid, och sköterskan Brita satt och rörde sakta på vaggan. Då hördes dundret a kanonerna eller dess eko, 
-vem kan avgöra vilket dera? -och för varje gång ryckte pojken till i sin sömn. Mor tog honom då slutligen upp till 
sig i sin bädd, men Brita märkte det icke. Hon fortfor att vagga halvsovande och nuckande som förut. -Nå därom 
är intet vidare att utlägga, men om den "uppståndelse" vid Engelsmännens annalkande, varom Mor i brevet talar 
skall jag berätta litet, mig meddelat av Farbror Lybeck, rådman Nylund och andra. Så snart budskapet om 
Engelsmännens fartyg spritts i staden begav sig en trupp ärevördiga borgre med rådmännen Berger, Hammarin, J. A. Lybäck mfl 
i spetsen och med bössa på axeln, påminnade om stadens forna borgargarde, ned till vallarna på Leppogubbshalsen 
att försvara inloppet till älven. Vallarna voro försedda med skottgluggar, ochC Nylund villa minnas sig hava hört att 
ett par små mörsare, kanske flera, där varit placerade. Men fienden vågade sig icke så långt inåt staden i de grunda 
vattnen. Rådm. Lybecks magasin på Mörn lära de blott hava visiterat på sökning efter "krigskontraband". -

_ Nu är det tillbörligt att vi se till, huru gräsänklingen på Kaskö prästgård hade det i sin ensamhet! Vi ha hans 
brev av den 21. juli 1854 att hålla oss till. Det är något långt, men måste för sitt belysande innehålls skull 
här anföras. Det lyder som följer:

_ Min Egen Älskade Gumma! Nu är det redan så länge sen jag tilskrev Dig senast. att jag ej mera minns vad jag 
skrev om. Det kan därför nog hända att jag nu underlåter att nämna om sådant, som Du önskade veta, av fruktan för 
att säga samma sak två gånger. -Sama dag jag skrev eller i Lördags på eftermiddagen, och i synnerhet mot afton, 
var jag och mången med mig av den tanken, att ingen blund den natten skulle komma i våra ögon och ingen Gudtjänst 
heller hållas på följande dag, ty Engelsmännen voro åter oss nära, ja närmare än förr och gjorde min av att verkligen 
denna gång helsa på oss. Tre stora skepp, ett med segel, ett med hjul och ett med skruv [=propeller], visde sig 
på efterm: utnaför Sjählgrundet och avlossade omkring 60 ā 70 skott, kanonskott förstås, inom några timmar, troligen 
för att rensa kanonerna. _Segelfartyget uppehöll sig icke långt från Båken samt öppnade redan sina kanonportar 
sedan det först lagt långsidan till, troligen i avsikt att kasta el på Båken, eller åtminstone skrämma väktarena; 
men intet anfall gjordes dock emot "Hyljän kalvirinnan mies" såsom förra Jukka kallade honom. De begge ångfartygen 
höllo sig vid Storskatsund och kastade slutligen ankar. Kl omkring 4 trummades å  medena(!) av dessa och genast 
utsattes kanonbåtar, som begynte pejla inloppet till Kaskö från denna sida. Säg, min kära Gumma! vem kunde då tro 
annat, än att vi snart hade dem in in stan? En häftigare blodets circulation kände jag hos mig, men ingen fruktan, 
untan en god portion av bitterhet emot 

209 

mordbrännarna. Kasköborna voro onda, och mången förbannelse hördes utlösas över de objudna främlingarna. Då 
jag tänkte på dig och barnen så gladdes jag över er bortavaro, - men det var en så underlig och främmande glädje, 
som for bort med Engelsmännens avlägsnande. Det var en slags "kanonbåtsglädje", ty den kom och for med dem. -Men 
du vill väl veta resultatet också av detta företag? Efter några timmars pejlande rodde 2 av båtarna till 
Kaldanskäret circa 1 mil fågelvägen från Kaskö mot Närpnäs, höggo ner telegrafen och styckade deni små bitar. 
Därpå gick dessa tappra krigshjältar, som visa sin tapperhet genom att våldföra sig på stock och sten in i 
stugan, som i största hast blivit övergiven av de försvarslösa väktarna, samt höllo en formlig husvivitation, 
dock utan att röva, såsom de gjorde nära Torneå". __(Beskrivning. De ville visa hur ärliga de varit)._ _ "Efter 
denna mandat, som därefter styrde ut till sjöss. Sedan ha vi intet hört av dem. Gud give att de ej mer sku komma hit! 
JAg vill hoppas det och har därföre på allvar tänkt efter, huru vi sku ställa klokast till med Din Hemkomst och 
våra flyttade saker. Nu begynna nätterna bli så mörka, att vi intet finetligt angrepp borde behöva befara nattetid, 
och om dagen ha vi ju vägen för oss öppen, om det bleve fråga om flykt. _Men skarlakansfebern har åter begynt visa 
sig: lilla Wikmans 2 gossar nu illa sjuka. _ _ _ [icke desto midre vågar Far föreslå:] _"Tänk om Du sku komma 
med Zacke och Brita. Emmi och Wille sku tills sednare i höst få stanna hos mormor, som jag tror sku åtaga sig 
vården om dem begge. Kanske att Du fick låna mammas schäs, häst har Du själv. Du och jag sku när det blir fredligare 
föra hem den och ta barnen och vagnen tillbaka. Eller skall jag komma efter er allsesamman_ _ ?" [Gör flera olika 
förslag]. Bestäm nu hur Du tycker det passa bäst. Det blir alltför tråkigt att vara här allena. MEn anser Du 
det vara av nöden att bida än tid, så vill jag också draga mitt kors med tålamod. Kanske är du redan nästa 
fredag eller lördag hos Gubben Din!!! _ Vi böra ju dela "ljuvt och ledt". Jag söker förgäves någon trevnad i mitt 
hus så länge jag måste sakna Dig. 
P.S. Det förljudes att Engelsmännen nyligen landsatt trupper i Uleåborg för att att därifrån begynna med landets 
intagande, men det är visserligen en grov osanning 

___ II. Lördag middag. Vaad tycker Du väl! Då jag i dag såg i almanackan för att sätta datum på brevet, så 
fann, jag först att det var din namnsdag [Johanna]. Har därför äran gratulera Dig _ _ _ och vår 8de bröllops, 
och därför gratulerar jag mig själv och tackar Gud att jag ännu äger Dig min Gumma med barn och blomma, fast 
jag ej nu kan med mina armar omfamna er, men jag gör det dock med hjärtat. Gud låte oss bliva gäster vid "Det stora 
Bröllopet i Himmelen! _ _ _"

[Nu följer i brevet halvannan sida som jag blott i korthet referera. Far har hört berättas något som förargat honom 
lika mycket som Engelsmännens bedrifter i Brahestad och Uleåborg, nämligen att studenter och magistrar skulle 
ha kasta Zackris Topelius inträdesföredrag 


210 

för professorerna om Finlands geografiska läge "på marken, såsom ytterst dåligt, och trampat därpå. - - Det var 
ju rent av som en opinionsyttring emot den höge utnämnaren! Denna historia var osann, men faktiskt var, att Topelius 
misstänktes såsom köpt av ryssarna och fick lida oskyldigt därför en tid frammåt. Far skrev även till Z. T själv 
vad han hört och önskade få se hans föredrag. Topelius svarade i ett brev av d. 13 augusti]. _ "Nu just slår kl. 
12 och jag måste sluta. _ _ Helsa mamma och Fanny, pussa och omfamna barnen och skriv snar, nej kom själv 
till _ Gubben stackare!"

Hon kom hon också. _ huru, än icke antecknat, men mig synes troligast att Far, då han ledsnat att vänta, själv for 
att avhemta familjen, mor och de mindre barnen. Men Wilhelm kvarlemnades hos mormor. Bevarat är ett brev av Mor 
efter hemkomsten till svägerskan Sopia Schalin, vilket jag här intager. Det är lustigt nog i distraktion dag tecknat: 
Kaskö d. 26. augusti "1845", men bör vara 1854. _ Goda Sophie! Som jag förmodar att du ännu vistas i Terijärvi, så 
ställer jag dessa mina rader till dig. Jag förmodar att ni gärna vill höra något av oss denna oroliga tid. Hittills 
ha vi visst fått vara i ro här på vår ö, och friska äro vi också Gud lov, men det är bekymmersamt att höra att det 
länge hotande kriget äntligen utbrutit i vårt land just då man började hoppas att invigningen skulle bli av mer i 
år. Vi ha ryktesvis fått höra att Åland lär vara intaget av Engelsmän och Fransmän och att de även gått i land 
någonstäds nära Raumo eller Nystad. Ett rykte sade att 2.000 Fransmän stupat. [Falska rykten!]. Inte får man 
just rätta sig mycket efter berättelser, man säkert är, att något är på färde. Gud hjälpe de arma människor, som det 
nu gäller! Sedan kan väl turen komma också till oss. MEd posten som kommer i morgon vänta vi nu få höra något vissare. 
Det har varit helt oroligt dessa dagar, fast vi just inte för vår egen del varit rädda. Två vrckor ha vi varit 
hemma, men inte har vi än tagit hem våra saker, uten vi hjälper oss så gott vi kan med gammalt skräp, som 
lemnades kvar i våras. _ Det var svårt att höra att MAmma blev så där sjuk i sitt ben sedan vi for. Måtte det 
nu vara bättre, att inte det blir något långvarit bensår av! _ Och du din stackare (du tar väl inte illa 
opp det namnet?), hur orkar du nu för tiden? Du borde åtminstonen kunna glädjas åt det hoppet att inte länge behöva 
lida av krigets olyckor, utan snart få fara hem till vårt rätta fädernesland, - fast det visst är möjligt att jag 
och mången annan går härifrån förr än du. Men det ser så ut för mänskliga ögon, som om du vore närmare. Vet du, kära 
Syster, sedan vi skiljdes har jag åter fått erfara många prov på Guds vår Faders ånyo kallande och förnyande nåd, 
fast mitt rysligt ihärdiga fördärv så ofta narrat mig bort ifrån honom, så att jag måste blygas och förundra 
mig över hans stora tålamod med meg arma. Helsa Mamma och systrarna hjärtligt ifrån oss och låt sanrt höra av er. 
Emmi helsar Faster sitt. Lilla Zacke är så snäll och trevlig. Will lemnade hos Mormor. Din syster Sophie.
I marg "Helsningar hjärtligen tusendetals till er all från din broder Wilhelm.

211


Anmärknin: Av brevet tycktes framgå att pastorsherrskapet varit resta till Trijärvi, kanske på hemväg från Nykatrleby. 
Faster Sofias helsa ansågs vara mycket dålig. Hennes bröst var sjukt och hon hade länge vistats i Nykarleby och medicinerat. 
Men trotts mänskornas omdömme levde hon till hög ålder! Mor ställer sitt brev till henne antagligen för att hon föreföll 
mest sympatisk av Fasr systrar.

Jga nämde att Z Topelius d. 13augusti besvarade Fars brev om de elaka rykten, som @@@skrivitts om honom. Ehuru mycket 
intressant till sitt innehåll är det för långt att här intagas in extensa. Men vi skola försöka referera "H:fors, @@@Hummelrik, 
söndags e. midt. d. 13 aug 1854. Käre Broder Wilhelm! Tack för ditt broderliga brev @@@ använt en del för @@@ @@@ 
önskan mera Kaskö-notiser vid tillfälle. Sen om utnämningen till professor och miss @@@ firandet i sammanhang därmed: 
"Den store ransaknaren av hjärtan har väl funnit att för mycken medgång och tillgivenhet var mer än jag stackare kunde bära". 
Och då  redan i mars i tidningen börjat ge uttryck åt sin övertygelse att det vore en olycka om Finlands - så svaga vi nu äro - 
skulle ryckas ifrån Ryssland, så hade han fått en hel del hop ungt folk emot sig, som ansett honom såld för tjänstens skull. 
"Känner på mig att jag ej duger för partsistrider - - och någont har högmodet blivit kuggat också. Tidningen ville jag gärna försaka numera, 
för att leva i obemärk lugn, men tyvärr ger den mig 1000 Rub, silver om året." Ock så får han ännu hålla ut för de sinas skull 
och möjligen kunna spara ihop något för den länge hysta önskan om en utrikesresa. __ Något "speviemn" för sin nya proessuren han jan icke utgivit, och 
inledningstalet har aldrig blivit tryckt, kunde således icke förtarampas eller sönderrivas, var icke heller på något sätt 
ofinskt, om och i hastighet hopkommet. Z. T. hoppas den dag skall komma då hans avsikters renhet blir erkänd. "Nu gissar jag 
att du fått Sofie och barnen hem, u stackars gräsänkling. Bara glada ha vi varit, att Mamma på Kuddnäs haft dem till trevnad och @@@skrypelse. 
Jag tycker ock att de kunnat dröja där hela augusti, så ledsamt de kunnat vara för dig. Och säkrareit där än ni på er kringflutna ö."
__ Topeliuses resplan (att fara till Kuddnäs) gick om intet för svårigheten att få någon vikarie för tidningen, och Mille (Emilia) 
ville ej resa ensam med barnen och lemna gubben. Så bo de nu ute på Hummelvik 31/2 verst från H:fors, på sidan om Thölö, vid sjön och fiska med nät, krokar och mete. 
Vakcert är där. Var måndag och thorsdag reser Z. T. in till staden. Nyheterna få. Fransmännen ha landstigit på Lemland. 
Där i åländska vatten låhs i föraa veckan 85 krigsfartyg, av dem 16 st 11 fot djupgående ångfartyg. Ämndae att riktigt antasta oss. _ Strofursten Konstantin har hållit på att 
vid Kronstadt, då han provade @@@ Sch@@@ bya amerikanska båtar. _ _ En underofficer hoppade i sjön, fick med en båtshake tag i hans rockskört 
och drog upp honom sanslös. Men hans adjutant, furst @@@ drunknade. __"Må väl, hälsa hjärtligt de dina, om de äro hemma och låt någon gång höra av dig till din broder Z."


212

Ännu ett brev från samma tid med mera upplysande krigsnheter måste jag anföra. Det är från Z. T. till Kuddnäs-gumman. H:fors måndag d. 21 augusti 54. Älskade Mamma! 
"Bara ett par ord - jag kommer nyss till staden, kl. är 1/2 2 och jag måste skaffa mig mat. Tack för det kära brevet . nej, aldrig 
glömmer vi Kuddnäs för Hfors-villorna, Emilie skriver inga krigsnyheter, Jag har ej heller träffat någon idag, men igår @@@ och 
Åland är i allas mun. Många rykten gå; det enda fullt säkra är, att det varit heta och blodiga strider, samt att en del, om ej hela 
Bomarsund är förstördt. Några säga: 3000 fransmän ha stupat; likaså 400 av de 1500 Ryssarne (och Åbo grenadiererna), resten tillfångatagna, fästningen språngd. 
Andra säga: det är ej fästningen, utan ett av de avsöndrade tornenm näml. tornet C., som nedskjutits. 
Visst komma nu fransmännen och Engelsmännen att skryta: 12.000 män landtrupper, 45.000 man sjöfolk och en ofantlig flotta ha nedgjort en fästning försvarad av 1500 man. 
All kommunikation med Åland är avbruten. I Töfsala nära Åbo har fienden landstigit, men som det tycks blott för att gäckas och oroa militären. 
Här är en storfurst Konstantins flygeladjutanterm Arkas; han låter nu för första gången på hela sommarn de här liggande fartygen exercera untanför Sveaborg i sjön _ 
här syns ingen fiende men vid Reval ligga 14 a' 17; det kunde hända att eskadern här finge order att gå och massakrera Fransmännen vid Reval.
 Österrike går icke mot Ryssen och Sverige ejheller i år _ sen kan mycket ändras till nästa årm den som då kever. Kanske skriver 
jag snart mera. Tusen omfamningar från Mamms egen Z."

Nu är att omtala den stora sjöolyckan i Kaskö på hösten detta samma år. På kvällen av den 4:de septemeber begåvo sig från Kaskö 14 båtslag fiskare ut till havs och efter att 
ha lagt ut sina sköt, somliga på 1, andra på 2 sjömils avstånd från staden, redde sig att som vanligt tillbringa natten i sins 
nära skötplatserna förankrade båtar. Men under nattens mörker utbröt en gruvlig storm med åska, regn och häftiga byar. Några fiskare hunno få opp ina sköt, de flesta 
icke, och dessa drevsa av stromen långt från sina platser. Följande dagar lyckades efter hand 10 av båtarna återkomma till hemmastranden, men 4 voro och förblevo borta medn man och allt. 
Det vill säga båtarna återfunnos på något skär långt borta, mer eller mindre söndersplittrade, och även några av sjön oppkastade 
döda på stränderna. Men en man fann man icke. Min far har berättat att mannen - han hette ..... Birling i livstide brukat upprepa: "mitt öde ingen mänsklig vet, det är och förblir en hemlighet." 
Och så gick det! Då jag 19.. besökte Kaskö, fick jag under samtal med gla fru Mellin sägne besanad, och hon tillade: "han var morfader han". _ Om denna för orten upprörande 
händelse berättade vår Fader i brev för Topelius, men det dröjde en hel månad innan notisen inkom i H:fors Tidninar, Där åstadkoms en insamling för det fattiga 
änkorna och andra som i de omkomna fiskarena förlorat sitt enda stöd. Och vår 

213 

Fader var nog den som sedan fick ha omsorg om gåvomedlens fördelning, _ en ingalunda alltid så angenäm eller tacksam uppgift. _

Jag har försummat att omtala ett annat jobb, som vår Fader också åtog sig, dock helt och hållet frivilligt, på grund av sitt 
forminnesintresse, nämligen dechifreringen av den långa inskriften på "Kneifens sten", varom berättas i H:fors Tidningar 
No 3, den .. januari 1854. Vid kanten av en mot "Hemträsket" (en f.d. havsvik) sluttande äng befinner sig en väldig sten - ett av de i Österbotten så talrika s.k. "erratiska blocken" 
och på denna en latinsk självbiograi i 49 ord och årtal av kronoschäferföreståndaren och inspektören för Österbotten Johannes David Cneif, född i Stockholm 1722, student i 
Åbo 1740, utnämnd inspektör ("opilio provincialis in Ostrobotnia") 1743, vilken säger sig hava sedan år 1745 innehaft "denna Kaskö 
kallade ö", och under kung Adolph Fredrik genom ett "senatsbeslut1757 erhållit titeln "Director". Denna Cneif hade 1784 "sig till åminnelse" 
dem egen hand ingraverat denna inskrift. Och en främmande hand har efteråt tilllagt tt han "dog ("oblit") år 1791". _ Inskriftens tillvaro var nog på orten känd, men sedan många år 
fullkomligt oläslig vorden, övertäckt av lavar. Man förmodade att den blivit inhuggen från båt på en tid när vattnet nådde ända till dess fot. _ När då vår Fader hörde talas därom och även hörde traditioner 
 om Cneifen, vars forna schäferi och bostad varit belägna vid eller på den nämnda ängen, ej lång från stenen, så företog han sig 
i sitt forskarintresse det mödosamma arbetet att ren skrapa inskriftens alla ord och årtal, ett arbetet, som räckte många dagar 
och fördärvade flera knivbett för honom. För mig blev detta Fars storverk begynnelsen till mitt fornminnesintresse. Jag var ännu 
blott en pilt då han förde mig till platsen för Cnefiens schäferi, där då ännu växte hundflokor på ett av fåren gött ställe i 
granskogen. Ja, Far var så intresserad av sin inskrift, att han, när lavarna åter började fylla bokstäverna, skrapade opp dem å nyo 
och målade dem med oljefärg. Detta arbete fick jag se på. Jag minns det så väl. Längre fram i tiden, då jag blivit karl, d.v.s. student och medlem 
av finlands unga Fornminnesförening berättade jag på ett sammanträde allt vad jag visste, både om steninskriften och om ortstraditionen om 
"director" Cneif, och sekreteraren doktor J. Retspelin befordrade mina medelanden till trycketm näml. i tidningen "Morgonbladet", 
_ vilket till min stora förvåning inbringade mig en indignerad protesthelsning från damerna i Kaskö! Jag skulle nämligen ha sagt 
att "Kaskö aldrik skall blomstra", men damerna, som nyligen bildat en "Trädgårdsförening" och ämnade plantera trän, alleer och 
vem vet allt vad till sin hemorts förskönande, de skulle visa att Kaskö ännu skall blomstra! Men nu var det inte jag som utslungat 
den hemska spådomen, utan Herr Cneif, och jag endast repeterat. Cneifen var nämligen ledsen för att man yagit av honom icke blott de papper, på 
vilka han stödde sin lagliga besittningsrätt till Kask-ön såsom fårbetsmark, utan hela ön, för att där anlägga en stapelstad. Det var då han hade sagt, 
- jag tror till "Superkargören" 

214

P. J. Bladh, ansedd som stadens egentliga grundare, : Ni vill bygga en stad (här) men den staden skall aldig blomstra, ty den 
är grundad med orätt!" Och det förefaller sannolikt att han 1784 i just den sinnesstämmningen liksom till en protest för evärdeliga tider företog sig att i stenen 
vid hemstranden inhugga sin levnadshistoria, med framhållande av att denna ö, kallad Kaskö, var hans lagliga egendom eller rättare besittning. Ty just 
de tiderna voro stadsgrundläggningsplanerna å @@@ bane och 1787 erhöll nybygget stadsrättigheter. 1791 i Cneifens dödsår även stapelrätt. 
_ Men en sak hade Cneifen glömt bort i sin biografi, som jag vid mina forskningar i Nykarleby kyrkoarkiv kom underfund med, nämligen 
att han, "Inspektören Herr Johan David Cneif" den 9 februari 1749 i Nykarleby blev sammanvigd med jungfrun Beata Juniandra (@@@ dotter till kh Juniander). _ Till sist kan jag 
nämna att jag vid mitt besök i KAskö år 1907 helsade på Cneifens sten, och bl.a. fann, att brunnen vid hans forna gårdsplats allt 
ännu var i bruk, och att det var under namnet "Cneifens brunn (eller källa). Men på stenen står inhuggen liksom en dom över min 
födelsestad, _ åtminstone enligt Cneifens mening, _ Nykarleby hade han haft skäl att besöka, emedan även där fanns ett under 
hans uppsikt stående schäferi på en holme i skärgården._

Efter detta intermezzo återvände vi till relationerna mella familjeran Topelius och Schalin samt "Kuddnäs.mormor" Vi ha då åter ett 
brev av Z. T. att referera, skrivet d. 16 oktober 1854, till L. W. Schalin "Egen Broder! Hav tack för dina vänliga rader, av 
ilka du redan läst en del i tidningen. Att de icke varit alldeles utan fruckt för de fattiga änkorna finner du lakaledes av redogörelsen i 
Hfors Tidningar, och jag hoppas att ännu några rubel skola inflyta, ehuru man ej kan påräkna mycket i anseende till tidens bekymmer". _ En del 
sändes till borgmästar Tangström i Kaskö, genom guvernörsämbetet för att inbespara portot. Och "prästen" o K. må även tagag emot gåvor 
och utdela allmosorna. _ "Vi må alla Guilov bra. Den 8:e sept inflyttade vi från vårt lilla landställe efter en trevlig sejour 
på ett vackert ställe. Våra pior blomstra, Aina går i skolan, Toini är fet och rund som en bulla, men ännu har hon ingen tand, @@@ 
Jonå konster börjar hon kunna nu vid 7v månaders. _ Emili är raskare än på länge, och vad mig angår, är jag vid gott mod  och 
grasserar av alla krafter med Finlands geografi, obekymrad om @@@ prakt vilket väl i sinom tod skall avstadna. _ En temligen stor nyhet 
håller nu Helsingfors i spänning. Man befarar högeligen att vår granne Reval ej mera finnes tll. I torsdags och fredags hördes därifrån en 
långvarig och oavbruten kanonnad, och man vet att 20 fientliga linjeskepp redan länge legat i slagordning på redden" _ _ _  Det 
tros att en arme av 50,000 (ryssar) i vår kommer att förläggas i själva staden Hfors. " I sådant fall får jag väl lov att redan i mars skicka de mina 
opp till Nykarleby" _ _ "Har du ej ledsmat efter wille? Helsa Syster kär samt skriv någon gg, därvid du kan 


215 



nämna om något influtit direkt för dina fiskaregummor. - Aina och Toini pussa 
edra små! Emili omfamnar er och jag är och bliven din tillgivnaste Z."

Gossen Wilhelm Schalin hade, som jag nämnt blivit kvarlämnad på Kuddnäs, då föräldrarna 
reste hem i augusti, ty han var nu 7 år och skulle få börja gå i skola, till en 
början hos mamsell Emma Runeberg, som (något 10-tal år?) efter sin moders död 1834, hade 
slagit sig ned i Nykarleby och där bodde och höll skola i kapten P. F. Rudströms gård, omkring 1850 
och till slutet av 1854. Då ingen annan skrivit om denna skola och föga heller kommer att göra det, skall 
jag här intaga och rädda åt hembygdshistorien vad jag antecknat efter berättelser av ett par av kvinnans elever. 
Fru Hanna Sarlin, född Sundström gav det mesta. _ Mamsell Runeberg, allas moster Emma "bodde kr. 1850 i övra våningen 
hos Rundström, och skolsalen var ett stort rum med 3 fönster, men små. Vid ett